demokratisk fredsteori

Demokratisk fredsteori (engelska: democratic peace theory) är en statsvetenskaplig teori vars grundtanke är att demokratier inte går i krig med varandra. Ofta begränsas teorin till etablerade liberala demokratier med allmän rösträtt. Teorin går tillbaka till Immanuel Kant, men har utvecklats och prövats empiriskt först sedan 1960-talet, bland annat av den antikommunistiske professorn R.J. Rummel. Motargument inkluderar ett antal möjliga exempel på krig mellan demokratier, att definitionen av demokrati är oklar och att fullt demokratiska stater funnits en så begränsad tid att det är svårt att dra slutsatser. Stater som utvecklar uthållig demokrati uppvisar vidare ofta ett välstånd och en stabilitet som gör att de inte har intresse av att gå i krig, och det kan vara detta snarare än demokratin i sig som gör dem benägna att upprätthålla fred sinsemellan. Kants ursprungliga förklaring var att invånare i en demokrati av naturliga skäl – de skulle få betala krigets alla kostnader och umbäranden – skulle dra sig för att starta ett krig, men många andra förklaringar har senare framförts. Tanken har fått uttalat stöd inte minst hos neokonservativa och liberala grupper i USA och Europa, som sett den som ytterligare ett argument för att sprida västerländsk demokrati. USA:s förre president George W. Bush och Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair har argumenterat för teorins giltighet. En annan variant av teorin är att sannolikheten för krig mellan två stater minskar ju mer demokratiska dessa är.[källa behövs]