Dulong–Petits lag

Dulong–Petits lag är i termodynamiken en fysikalisk lag föreslagen 1819 av de franska fysikerna Pierre Louis Dulong och Alexis Thérèse Petit som beskriver det klassiska uttrycket för den specifika värmekapaciteten för ett givet kemiskt ämne. Lagen innebär att den specifika värmekapaciteten är proportionell mot molmassan för ett ämne. Mer specifikt innebär Dulong–Petits lag att 1 mol av ett ämne har ungefär den konstanta värmekapaciteten , där betecknar den allmänna gaskonstanten. Under 1900-talet utvecklades nya modeller för att beskriva värmekapaciteten för fasta ämnen. 1907 utvecklade Albert Einstein en modell, , som beskriver hur fononvibrationer i ett ämne ger upphov till en temperaturberoende värmekapacitet. För höga temperaturer sammanfaller Einsteinmodellens resultat med Dulong–Petits lag. 1912 utvecklades Debyemodellen som även ger det karaktäristiska sambandet vid låga temperaturer och samtidigt reproducerar resultaten från Dulong–Petits lag vid höga temperaturer.