Frankfurtskolan

Frankfurtskolan (tyska: Frankfurter Schule) var en tvärvetenskaplig skolbildning inom samhällsteori och kritisk filosofi som växte fram vid Institutet för socialforskning (Institut für Sozialforschung) i Frankfurt från 1929 i relation till, men oberoende från Johann Wolfgang Goethe-universitetet. Frankfurtskolan grundades i Weimarrepubliken under mellankrigstiden och bestod av intellektuella, akademiker och politiska dissidenter som inte var nöjda med de samtida samhälleliga formationerna under 1930-talet. Frankfurtskolans teoretiker ansåg att den dåvarande samhällsteorin inte räckte till för att förklara de turbulenta samhällsklimat som präglade 1900-talets kapitalistiska samhällen. Kritiska mot konventionell kapitalism såväl som mot stalinism, vilka de ansåg vara filosofiskt rigida system för social organisering, efterforskade deltagarna alternativa vägar till att förverkliga social utveckling hos samhällen. Noterbart för skolbildningen är den kritiska teori som utvecklades. Institutet för socialforskning stängdes en kort tid efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933, eftersom många av de som var verksamma vid institutet var av judisk härkomst och dessutom företrädde radikala politiska ståndpunkter. Från 1934 till 1950 verkade därför många av Frankfurtskolans medlemmar i USA. Under de första decennierna var Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse de tongivande personerna inom Frankfurtskolan. Under efterkrigstiden, efter att Institutet för socialforskning återvänt till Frankfurt, var Jürgen Habermas, Oskar Negt, Alfred Schmidt och några av de ledande företrädarna. Frankfurtskolans idéer hade särskilt stark ställning under 1960- och 1970-talen i bland annat USA och Tyskland, och dess tankar anammades bland annat av de radikala studentrörelserna under denna tid.