Kejsardömet Tyskland

Kejsardömet Tyskland (tyska: Deutsches Kaiserreich) kallas traditionellt den period i tyska rikets historia då landets statsskick var ett kejsardöme, vilken varade från Tysklands enande 18 januari 1871 till kejsarhusets avveckling den 9 november 1918 i och med Kejsare Vilhelm IIs abdikation. Tyska statens formella namn under denna period och fortsättningsvis var dock "Tyska Riket" (tyska: Deutsches Reich), fram till Nazitysklands kollaps 1945. Kejsardömet uppstod ur Nordtyska förbundet, som under preussisk, och särskilt dess ministerpresident Otto von Bismarcks, ledning samlade de tyska staterna för en egen statsbildning (en tysk nationalstat) enligt den så kallade lilltyska lösningen, d.v.s. med uteslutande av Preussens rival Österrike. Konungariket Preussens kungahus, Brandenburg-Preussen, blev därmed även . Kejsardömet blev med sin stora befolkning och snabba industriella tillväxt en stormakt på den europeiska kontinenten. Dock härjades det av inre spänningar och inte minst internationella spänningar i och med en alltmer expansiv utrikespolitik. Den siste kejsaren gick i landsflykt efter missnöjesyttringar och revolter på många håll i landet över svårigheterna efter nederlaget i första världskriget 1918. Istället utropades tyska riket till republik och 1919 skapades en ny författning vid en konstituerande församling i Weimar, den så kallade Weimarrepubliken.