Igor Stravinskij

Igor Fjodorovitj Stravinskij (ryska: Игорь Фёдорович Стравинский), född 17 juni 1882 i Oranienbaum (nuvarande Lomonosov) nära Sankt Petersburg i Ryssland, död 6 april 1971 i New York i USA, var en rysk tonsättare, pianist och dirigent. Han levde en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Frankrike och USA och är av många ansedd som 1900-talets mest betydelsefulla och inflytelserika tonsättare. Kompositören Philip Glass menar att det inte finns någon av Stravinskijs samtida tonsättarkolleger som inte påverkats, och ibland förändrats, av hans musik. Hans berömmelse baseras inte bara på hans kompositioner utan också på hans gärning som pianist och dirigent. Han var ofta solist eller dirigent vid uruppförandena av sina egna verk. Stravinskijs tonsättargärning var påfallande mångsidig. Hans internationella ryktbarhet inleddes med de tre baletterna som beställdes av impressarion Sergej Djagilev och uppfördes av Djagilevs Ballets Russes i Paris: Eldfågeln 1910, Petrusjka 1911/1947 och Våroffer 1913. Våroffer, som vid uruppförandet ansågs provocerande modern, förändrade efterföljande tonsättares syn på rytmisk struktur och var det verk som kom att ge Stravinskij anseende som en musikalisk revolutionär som flyttade fram gränsen för komposition. Stravinskijs första ryska fas övergick i neoklassicism på 1920-talet. I verken från den perioden använder han sig av klassiska former (concerto grosso, fuga, symfoni) som ofta döljer drag av intensiv känslosamhet under en yta av enkelhet eller anspråkslöshet och refererar ofta till äldre mästare som Bach och Tjajkovskij. Under 1950-talet tog han till sig den seriella musiken och använde den nya tekniken under sina sista tjugo år. Under den här perioden bär Stravinskijs musik drag från hans tidiga produktion; rytmisk energi, byggandet av utvecklade melodiska idéer från små två- eller tretonsfigurer, klarhet i strukturen, instrumentationen och i tilltalet. Under sin karriär gav han ut flera böcker, nästan alltid i samarbete med någon annan person, men ibland också utan att denna person nämndes. I sin självbiografi från 1936 skriver Stravinskij sin berömda sentens ”musiken är, i sig själv, oförmögen att uttrycka någonting alls”. Tillsammans med Alexis Roland-Manuel och Pjotr Suvtjinskij publicerade han de ”Charles Eliot Norton-föreläsningar” som han gav vid Harvard University läsåret 1939–40, först på franska och sedan i en samling med titeln Poétique musicale I ”Samtal med Stravinskij” finns samtal med Robert Craft publicerade. De planerade ytterligare fem volymer under det följande decenniet.