Muhammad ibn Ali

Muhammad al-Baqir (الإمام محمد الباقر, al-Baqir betyder "den som öppnar kunskap"), han föddes som Muhammad ibn Ali ibn Husayn (محمد بن علي بن الحسين), född 676 och död 743 i Medina, var shiaimam (den femte enligt imamiterna och den fjärde enligt ismailiterna). Han var politiskt passiv hela sitt liv. Enligt tradition genomförde han teologiska diskussioner med den umayyadiske kalifen Hisham ibn Abd al-Malik. Han ligger begravd i Medina. Han är vördad av shiamuslimer för sitt religiösa ledarskap, och respekterad av sunnimuslimer för sin kunskap och islamiska lärdom som jurist i Medina. al-Baqir föddes i Medina, ungefär vid den tidpunkt då Muawiya I arbetade för att säkra efterföljden av sin son Yazid. Som barn bevittnade al-Baqir tragedin i Karbala, där alla hans manliga släktingar massakrerades, förutom hans far som var för sjuk för att delta i striderna. Som ung bevittnade al-Baqir maktkamperna mellan umayyaderna, Abd Allah ibn al-Zubayr och olika shiagrupper, medan hans far avgick från politisk verksamhet. al-Baqir är vördad av både shia- och sunnimuslimer som en framstående expert inom rättsvetenskap, exeges av Koranen, vetenskapen om hadith och teologi. Även om han var bosatt i Medina var hans främsta efterföljare i Kufa, Irak, där han lockade ett antal framstående teologer. al-Baqir tillerkänns för att ha lagt grunden till den imamitiska skolan, inklusive en sammanhängande teori om imamah, som vidareutvecklades av hans son och efterträdare Jafar al-Sadiq. Liksom sin far antog al-Baqir en passiv policy, och försökte enligt uppgift avråda sin halvbror Zayd från att göra uppror mot umayyaderna i förtid.