Ryska inbördeskriget

Ryska inbördeskriget (1917–1922) var ett krig som utspelades efter att den ryska provisoriska regeringen genom oktoberrevolutionen upplösts och ersatts av en ny under dominans av bolsjevikpartiet. Sovjetiska styrkor tog först makten i Petrograd (Sankt Petersburg) och fick därefter kontroll över hela Ryssland. De huvudsakliga striderna skedde mellan den bolsjevikiska Röda armén, ofta i tillfälliga allianser med andra vänsterorienterade prorevolutionära grupper och med styrkorna i Vita armén, de löst allierade antibolsjevikiska styrkorna. Många utländska arméer krigade mot Röda armén, i synnerhet de allierade styrkorna, och många frivilliga utlänningar kämpade på båda sidor av det ryska inbördeskriget. Det polsk-sovjetiska kriget ses ofta som en krigsskådeplats i konflikten. Andra nationalistiska och regionala politiska grupper deltog också i kriget, inklusive den nationalistiska ukrainska , anarkistiska ukrainska och , och krigsherrar som Roman Ungern von Sternberg. De mest intensiva striderna ägde rum 1918-1920. Större militära operationer avslutades den 25 oktober 1922 när Röda armén ockuperade Vladivostok som tidigare innehades av den provisoriska Priamurregeringen. Den sista enklaven av de vita styrkorna var distriktet Ajano-Majskij på Stillahavskusten, där general Anatolij Pepeljajev inte kapitulerade förrän den 17 juni 1923. I sovjetisk historieskrivning har tidsperioden av inbördeskriget traditionellt definierats som 1918-1921, men krigets skärmytslingar sträckte sig faktiskt från 1917 till 1923.