Albrekt av Preussen

Albrekt av Preussen (tyska: Albrecht von Preussen [ˈʔalbʁɛçt fɔn ˈpʁɔʏsn̩]; även Albrekt av Brandenburg-Ansbach), född 17 maj 1490 i Ansbach, död 20 mars 1568 i Tapiau, var son till markgreve Fredrik I, av huset Hohenzollern, och , som var dotter till kung Kasimir IV och Elisabet av Österrike (1437–1505), av huset Habsburg. Albrekt blev 1511 korad till Tyska ordens högmästare 1511, men erkände som sådan inte den polske kungens överhöghet. Ett krig med Polen utbröt till följd av detta, som 1521 avslutades med ett vapenstillestånd på fyra år. Albrekt använde dessa till resor i Tyskland för att vinna bundsförvanter. I samband med denna resa stiftade han bekantskap med reformationen och vanns för denna. År 1525 slöt han fred med den polske kungen. Han erkände denne som överherre, men erhöll samtidigt Ostpreussen som ärftligt, världsligt län. Han organiserade Ostpreussens förvaltning och införde där den lutherska läran. År 1526 förmäldes han med Dorotea av Danmark. I grevefejden uppträdde han på svågern Kristian III:s och Gustav Vasas sida. På sin ålderdom råkade Albrekt i händerna på politiska äventyrare, som förorsakade slitningar mellan honom och hans undersåtar. Albrekt var en varm gynnare av vetenskapen och grundade 1554 universitetet i Königsberg, efter honom själv benämnt Albertusuniversitetet eller Albertina. Han avled 1568 och efterträddes som hertig av sin son Albrekt Fredrik av Preussen.