Majolika

Majolika är tenn- (oftast även bly-) glaserat lergods i starkeldsfärger som producerades sedan 1500-talet. Namnet majolika härstammar troligtvis från ön Mallorca (enligt gammal italiensk stavning – Majolika). Denna ö var under 1300- och 1400-talen en stapelplats för spansk keramik, avsedd för vidarebefordran till städerna i Italien. Spanska fajanskärl skattades i Italien högt vid denna tid, och inspirerade av dessa började man här med anknytning till en inhemsk tradition att tillverka en typ av keramik som sedan kallades majolika. De äldsta kärlen, med ofta ganska primitiv dekorteknik, brukar benämnas mezzo-majolika, för att kunna skilja dessa från dem som senare tillverkades av renässansens majolikamästare. Vissa anser inte mezzo-majolikan vara verklig majolika och begreppet oegentigt. Omkring 1470 börjar den italienska keramiken att allt tydligare skilja sig från de Spanska förlagorna. Det gotiska formspråket med lövverk och inskriptioner med gotiska minuskler tog upp dekorelement från renässansen som granatäppelmönster, rosetter, akantusslingor, arabesker och porträttbyster i samtidens stil. Runt 1500 blommade majolikakonsten ut i full blom. Från att tidigare främst bestått av (en sorts smala apotekskärl), kannor och krus började man nu skapa allt fler former, och alltmer påkostade föremål, samtidigt som färgprakten ökade. Utvecklingen gick efter två linjer: ornamental och figurisk. Den ornamentala kännetecknas främst av grotesker. I Faenza utvecklades stilen till en spröd växtornamentik med palmetter och lövverk av akantus, avslutade med maskaroner eller delfinkroppar, festonger, kransar och vaser. Höjdpunkten för stilen betecknas av verkstad i Faeza omkring 1525, där man använde tekniken "a berettino" - med en ljusblå tennglasyr i stället för en vit och utsparade motivet på en i mörkblått målad botten. I huset Medicis verkstad i Caffagiolo anknöt man till groteskstilen i Faenza. Urbino och blev centrum figurmåleriet, som anses representera höjdpunkten i majolikatillverkningen. Här lade man an på figurala scener med historiska och mytologiska motiv eller genrebilder. Bilden fick ofta täcka hela kärlens yta så att ormanetet helt försvann. Bland framstående kostner märks som arbetade i Castel Durante, blanda annat hos sin son , som senare öppnade verkstad i Urbino. Nicola Pellipario kom att utöva stort inflytande på målarna i sonens verksat, ssåon Francesco Xanto Avelli och . Bland andra kända majolikamålare i Urbinoskolan märks . I övriga italienska städer skapades ofta en medelväg mellan de båda skolorna. Omkring 1550 uppkom en motreaktion mot den färgstarka Urbinostilen och under inflytande från det kinesiska porslinet som via Venedig kommit till Italien, där Faenza kom att inta den ledande platsen. På vit tennglaserad botten utförde man en enkel dekor i blått och gult av enkla motiv med puttis, byster eller schematiska rankor, kallad stilo compendario. Omkring 1600 inträdde en viss stagnation och produktionen inriktades framför allt på export av vit majolika.