planekonomi

Planekonomi eller planhushållning är ett ekonomiskt system där staten planerar och styr ekonomin. Planekonomin bygger på att följa administrativa eller politiska riktlinjer för hur samhällets ekonomi ska utvecklas. Ordet anses ha myntats av Dag Hammarskjöld. Det är de styrande politikerna, myndigheterna eller folket direkt som bestämmer planerna beroende på teoretisk eller praktisk inriktning. I dessa bestäms vilka varor och tjänster som skall finnas och vilka priser som skall gälla. Även inriktningen på forskning, lantbruk och utbildning har i det tidigare kommunistiskt styrda Östeuropa bestämts av centralmaktens planering. Som regel avses med begreppet centraliserad (statlig) ekonomisk styrning. I det socialistiska tänkandet ingår planekonomin som central del. Planekonomi finns i flera varianter. Statssocialistiska ekonomer förespråkade nationalisering av samtliga produktionsmedel. Planekonomin ersätter då marknaden, medan det finns andra former där planekonomi istället fungerar som ett komplement till marknadsekonomin. Lenin insåg tidigt problemen med att få planekonomin att fungera i det tidiga Sovjetunionen, då landet var mycket underutvecklat samt var kraftigt försvagat efter första världskriget och ryska inbördeskriget. Därför införde han under sina sista år vid makten den så kallade Nya ekonomiska politiken (NEP) som innebar att bönderna fick sälja en del av sitt överskott på en privat marknad. Då Stalin trädde till makten, 1927, gick dock hela Sovjetunionen över till femårsplaner och jordbruket kollektiviserades. Även utvecklingen i fascismens Italien (särskilt under 1930-talet) och i Nazityskland (med bland annat "fyraårsplaner") ledde till en viss statlig styrning inbegripande nationaliseringar, även om fascismen fortfarande stödjer privategendomens och kapitalismens existens.