Ricarda Huch

Ricarda Huch, född Huch den 18 juli 1864 i Braunschweig, Niedersachsen, död 17 november 1947 i Schönberg im Taunus, idag en stadsdel i Kronberg im Taunus, Hessen, var en tysk författare, filosof och historiker. Hon var syster till Rudolf Huch och kusin till Friedrich Huch. Ricarda Huch studerade vid universitet och arbetade därefter som bibliotekarie och lärare. Ricarda Huch har skrivit lyrik (Gesammelte Gedichte, 1929), dramatik (Evoë, 1892 och Der Bundesschwur, 1900) och romaner (Errinnerungen von Ludolf Ursleu dem Jüngeren 1893 och Von den Königen und der Krone 1903). Som litteraturhistoriker gjorde hon en betydande insats med Blütezeit der Romantik (1899) och Ausbreitung und Verfall der Romantik (1902). Strävandet efter en ny typ av historisk roman kulminerade i Der grosse Krieg in Deutschland (3 band, 1914). Som ytterligare exempel på Huchs mångsidighet märks kriminalromanen Der Fall Deruga (1917) samt den satiriska framtidsromanen Der wiedererstandene Christus (1926). I övrigt skrev Huch under 1910- och 1920-talen främst historiska, filosofiska och teologiska arbeten såsom Das Risorgimento (1908), Wallenstein (1915), Luthers Glaube (1916), Der Sinn der heiligen Schrift (1919), Michael Bakunin und die Anarchie (1923), Freiherr von Stein (1925), Im alten Reich (2 band, 1927-29) samt Alte und neue Götter (1930). Ricarda Huchs romaner behandlar psykologiska problem och den mänskliga viljans kamp mot själslivets okända krafter. Hon har också skrivit historiska skildringar av trettioåriga kriget och Garibaldis Italien i impressionistisk stil. Ricarda Huch var 1898-1906 gift med den italienske läkaren E. Ceconi och senare med sin kusin advokaten Richard Huch. Hon var från 1929 bosatt i Berlin.