Svedjebruk

Svedjebruk innebär att ett skogsområde bränns för att tillfälligt användas för sädesodling och bete som ett led i växelbruk. Träden fälls och avbränns tillsammans med ris, torv och mossa, varefter askan sprids för att tjäna som gödselmedel och markytan får en grundbearbetning (tidigare med hjälp av gaffelplog och risharv). Den så kallade brändan besås vanligen med råg och får gräsbinda sig, med eller utan insådd av gräsfrö. Svedjelandet används sedan några år till betesmark och får så småningom åter växa igen till skog. Detta eftersom nackdelen med överdriven bränning var att den ansågs utarma jorden, varför svedjebruket i praktiken fungerade främst som växelbruk och användningen var därför delvis förbjuden eller inskränkt i lag. Med skogens ökade värde kom svedjebruket i stort sett att upphöra i Sverige. Ett förhållandevis omfattande svedjebruk introducerades i huvudsak av svedjefinnarna (skogsfinnar) under förhistorisk tid med de första historiskt beskrivna fallen under 1400-talet.