väckelse

En väckelse är en period av ökad religiös aktivitet. Väckelserörelser är kända från kristendomen men även inom andra religioner som islam och hinduism, något som i vissa fall lett till bestående organisationer eller trossamfund. I Sverige är begreppet framför allt förknippat med folkväckelsen under 1800-talet, då fristående församlingar, främst inom Svenska Missionsförbundet, tillsammans med nykterhetsrörelsen och liberalismen banade väg för det demokratiska genombrottet.[källa behövs] En väckelses främsta kännetecken är att många människor upplever sig ha blivit ”frälsta” (omvända) och helbrägda som resultat av den kristna förkunnelsen, och att väckelsen därigenom indirekt påverkar samhället. Med väckelse avses vanligtvis en specifik expansiv period, ibland lokalt avgränsad, men ofta omfattande hela länder och till och med världsdelar. Väckelse bygger på en rörelse hos allmänheten, till skillnad från införande av kristen tro genom påbud från regenter. Även under 1900-talet inföll flera perioder som betecknats som väckelseperioder. Pingströrelsens framväxt på 1910- och 1920-talen kan till exempel nämnas. Kristendomens tillväxt på många ställen i Asien, såsom i Sydkorea, där numera bland annat världens största pingstförsamling återfinns, är ett annat exempel. Inom svensk kristenhet har begreppet väckelse använts främst inom frikyrkorna, men det finns också exempel på väckelser inom Svenska kyrkan, såsom den konservativa pietismen, schartauanismen, læstadianismen och Svenljungaväckelsen. Många väckelser kan kopplas samman med enskilda predikanter, såsom Frank Mangs och väckelsen i Oslo på 1920-talet, Berthil Paulson och väckelsen i Nässjö. Ett annat fenomen intimt sammankopplat med väckelsen var läseriet, och det var inte ovanligt att väckelsearbetet bars upp av enskilda ”meniga” kristna.