Konstantin den store

Konstantin den store eller Konstantin I (Gaius Flavius Valerius Aurelius Constantinus), född 27 februari 272 i Naissus (nuvarande Niš i Serbien, död 22 maj 337 i Nikomedia (nuvarande İzmit i Turkiet), var romersk kejsare från det att han utropades till augustus av sina trupper den 25 juli 306 till sin död. Han var ensam kejsare från 324. Han är känd för att ha tillåtit kristendomen i romarriket vilket senare under samma århundrade ledde till att kristendomen blev statsreligion. Han är också känd för att ha grundat den nya huvudstaden Konstantinopel år 325. Han var son till Constantius I Chlorus och Flavia Julia Helena. Han är i ortodoxa kyrkan helgonförklarad och räknas som isapostolos. Konstantin utfärdade ediktet i Milano 313 genom vilket han och hans medkejsare Licinius hävde förföljelsen av de kristna. Han sammankallade konciliet i Nicaea 325 vilket inledde favoriseringen av kristendomen på bekostnad av andra religioner i romerska riket och kom att bli avgörande för kristendomens framtid. Sedan Konstantin blivit ensam kejsare inledde han grundandet av Konstantinopel (dagens Istanbul) och flyttade 330 rikets huvudstad dit. Konstantin, som enligt traditionen mottog dopet på sin dödsbädd, kallades den "förste kristne kejsaren" av Lactantius och Eusebios.