Judas Iskariot

Judas Iskariot (hebreiska יהודה איש־קריות Yəhûḏāh ʾΚ-qəriyyôṯ), död cirka år 33 e.Kr., var enligt Nya Testamentet den av Jesu tolv apostlar som förrådde Jesus och underlättade för översteprästerna och de skriftlärde i Jerusalem att gripa denne. Judas Iskariot har under tidernas lopp stimulerat fantasin och givit upphov till diktning, bildkonst och folkliga bruk. Många författare har med fantasins hjälp sökt finna motiveringen för hans handlingssätt. I konsten avbildas Judas ofta klädd i gult, den färg som symboliserar feghet och förräderi. Namnet Judas var ett relativt vanligt judiskt namn, medan tillnamnet Iskariot kan betyda "mannen från Kerioth" (en stad i södra Judeen) eller "den falske". Iskariot kan även vara en etymologisk förvrängning av latinets sicarius, "lönnmördare", jämför sica, "dolk". Namnet Judas har blivit en synonym för "svikare" eller "förrädare". En del anser att Judas Iskariots förrådande av Jesus är ursprunget till antisemitismen. Redan på 100-talet skrev biskopen Papias en berättelse om att Judas urinerade var och maskar. På medeltiden började nidbilder av Judas som personifikationen av judendomen att få fäste; han blev en figur med stor näsa och gult hår som skulle göra allt för pengar, inklusive att förråda kristna. Det finns passager i Nya Testamentet som kan utnyttjas i antisemitiskt syfte.