förortssvenska

Förortssvenska (även multietniskt ungdomsspråk, Rinkebysvenska, blattesvenskan, Rosengårdssvenska, miljonsvenska, ortensvenska) är en sammanfattande benämning på sociolekter som talas i vissa svenska invandrartäta områden, särskilt i eller utanför större städer som till exempel Stockholm, Malmö och Göteborg. Förortssvenska förekommer hos talare både med och utan invandrarbakgrund. Som det gamla södersnacket är den en inbäddad arbetarsociolekt med infödda talare i vuxen ålder. Även den lättaste "klangen av förorten" kan vara stigmatiserande i vissa sammanhang, vilket gör att talarna ofta byter över till ett normativt "standardsvenskt" uttal i mer formella situationer. Därför får den inte förväxlas med interimspråk ("importsvenska"), även om förortssvenskans talare ibland själva kallar den för "brytning". Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas beskrev 1988 Rinkebysvenska hos ungdomar i Rinkeby och Flemingsberg. Därför betraktar det internationella forskarsamhället förortssvenska som den allra först upptäckta contemporary urban vernacular (CUV). Termen CUV uppfanns av professor Ben Rampton vid King's College London. och definieras som ett europaspecifikt och språkligt fenomen med följande tre egenskaper: 1. * hemmahörande i multietniska storstadsområden präglade av invandring och klassklyftor, 2. * åtskilt från tätortens invandrarspråk och traditionella sociolekter och 3. * känt bortom sitt ursprungsområde och representerat i medierna och inom popkulturen (2011:291). Många andra europeiska storstäder har framväxande sociolekter som talas av den , dvs infödda invånare från invandrartäta arbetarområden: Berlin ("Kiezdeutsch"), Köpenhamn ("perkerdansk"), London (""), Oslo ("kebabnorsk"), Paris ("Verlan") och Rotterdam ("straattaal").